Nu har jag varit drogfri i 8 månader, jag trodde aldrig att jag kunde få ett liv utan min drog, det har varit en separationsångest för den har ju alltid funnits där när jag har behövt att fly. För fly det är precis det de handlar om, jag mådde så dåligt den sista tiden psykiskt och  minsta lilla sak blev till ett världs problem för mig...

Jag var tvungen att börja om på noll och försöka glömma det som har varit, för mig handlade det om att acceptera att nu ser det ut så här och gör det bästa av situationen, jag brukar tänka att jag ska leva som ett företag, att hela tiden sträva efter att bli bättre och inte göra om samma misstag igen...

Men fortfarande så blir jag titt som tätt påmind om mitt förflutna, jag har väldigt mycket skuld och skam i mig, jag har brutit med mina gamla vänner och jag tog ett beslut att inte kontakta mina "goda" vänner innan jag hade 8-9 månader. Jag har verkligen varit livrädd för vad alla tycker och tänker, men va fan, jag kan inte göra nånting åt vad jag har gjort, min uppgift nu som jag ser det är att gottgöra alla människor som jag på ena eller andra sättet har sårat. Jag har kontaktat ett par av mina "goda" vänner och har fått ett väldigt positivt motagande och stöttning sen finns det säkerligen personer som tycker mindre bra om mig och en av dom är min svärfar som inte vill prata med mig, jag har gjort det jag kan i den frågan fram tills nu och jag känner att bollen ligger hos honom, jag kan väl förstå honom på ett viss men samtidigt så har jag visat nu att jag har ändrat mig och vill gottgöra. men han får ta den tid han behöver, det blir ju lite konstigt på julaftnar och liknande när vi inte kan fira tillsammans.

Nu flyttar jag söder ut för studier under några år och det blir ett nytt kapitel i mitt liv. Det går att ta sig ur ett missbruk om man verkligen vill men det krävs mod... att våga möta rädsla, ångest och sorg. Men va skönt det är nu att inte behöva smyga o ljuga och hålla på, slippa tänka på vad man har sagt och inte sagt..
Tyvärr så är det ju så att livet kommer ikapp en när man blir drogfri och man måste reda upp i röran efter sig, jag ska
på rättegång nu i slutet på aug, men jag hoppas och tror att dom ser mina framsteg och därefter tillämpar en passande påföljd.

Jag har långt kvar och jag kommer aldrig bli perfekt men jag kan minímera riskerna idag och behöver inte ta till ordet ursäkt lika ofta.

Ha en trevlig sommar!!!

Nu har jag varit ren i ca 4 månader och det är verkligen WOW.... Det hade jag aldrigt kunnat tro att det skulle gå så här bra som det faktiskt har gjort. Jag tar en dag i taget och lovar mig själv att jag skall vara drogfri idag och så tar jag ett nytt beslut imorgon, För om jag tänker att jag aldrig mer kan ta droger eller dricka så kan det bli väldigt jobbigt, man måste ha varit med om det själv för att kunna förstå vilken kamp det är och speciellt med att lägga av med opiate och då främst heroin, Dam det är en så fruktansvärt svår drog att bli av med, jag tror inte att det är mer en kanske 2,3stycken av 10 som klarar sig ur ett heroin missbruk. Men nu är jag på god väg och det är värt allt slit och kämpande som jag har lagt ner för att klara mig ur greppet som den jävla drogen har haft om mitt liv.......

>Jag har kommit in på folkhögskola till hösten och det känns riktigt bra, jag skall läsa en linje ett år så att jag får gymnasiekompetens och skall även göra högskoleprovet när jag får det och sedan skall jag studera till mäklare hade jag tänkt. Jag vill ha ett jobb där jag har frihet under ansvar och där jag får betalt om jag jobbar bra, jag har alltid varit rapp i käften och har själv haft företag i ett 10 tal år så det tror jag kommer att passa mig väldigt bra. Men.. för att kunna full följa mina drömmar så MÅSTE jag vara frisk och det är bra att jag får ett år på folkis, för jag har trots allt bara 4 månaders drogfrihet och jag har missbrukat heroin i 4-5 år så jag är väl medveten om att det kommer att ta ett tag att tillfriskna...

Jag är ju med i NA(anonyma narkomaner) och jag tycker att det är väldigt givande och så va men i och med att jag är med i subexon programmet så säger ju traditionerna att jag får va med på mötena men ej prata under dessa. Traditionerna sägar att man inte skall ha några ersättnings mediciner, jag håller inte med där för det är en sjukdom säger vi ju och en som har diabetes han tar sitt isulin och jag har en sjukdom enlikt na och det tycker jag själv oxå och då tar jag medicin för min sjukdom, jag tycker att det är lite dubbel moral över det hela. Men nu är min hemma grupp så bra och alla vet att jag går på subexone, men jag sitter aldrig och pratar om det i mina delningar eller i pausen. Jag vet oxå att det är många i gruppen som käkar eller har käkat benzo under en period, givetvis under ordination av läkare. Min medicin påverkar inte mig i min vardag eller så, jag har fått kontakt med mina känslor men jag kan ej gråta, jag har alltid haft svårt för att gråta, men det är nog så att subexonet blockerar det en aning..

Nä nu kommer min tjej och vår underbara pojk så det var lite tankar  som jag kände att jag ville dela med mig av. Ha det så länge. Kram....

PÅ måndag skall jag äntligen läggas in för insättning av subexone, fan va jag har kämpat och längtat till denna dag... Nu kan jag äntligen släppa taget och sluta kämpa mot de ständiga suget som finns dagligen. Jag var på ett AA möte idag och det va verkligen ett passande tema idag, Ångest, jag har verkligen fått känna på hur det är att ha ångest, jag drabbas av detta väldigt ofta nuförtiden. Så det var viktigt för mej att få höra att många av dom som satt på detta morgon möte idag oxå hade upplevt detta i början på deras nyckterhet. Det känns bra denna gången trots att jag mår skit i stort sett varje dag för jag har bestämt mej nu att jag vill göra en förändring i mitt liv. Tidigare så va jag med på mötena i huvudet men inte i hjärtat och det är nog det som är den största skillnaden idag... Sen så har jag inte bara mej själv att tänka på idag, jag även en helt underbar son som vill ha en trygg pappa som kan vara en förebild för honom när han växer upp. Haha när man pratar om trollen... nu komm...-er han.., kj m jb j hjn krypandes.._ * han gillar att trycka på tangenterna. haha...

Jag fick ett telefonsamtal i fredags kväll om att dom hittat en grav där det va ett kors med min kompis namn på. Han har varit försvunnen sedan 23 september och det är som att leva i en mardröm varje dag, när jag fick detta samtal så var det verkligen som hela världen rasade för mej, fast att man försöker förbereda sig för ett sådant samtal så är det helt omöjligt.. Nu fanns det ju inga kroppar i dessa gravar men det känns ändå väldigt väldig illa att dom gravarna med hans namn på hittades, för jag tror ju inte att någon har gjort detta för skojs skull.

Igår hade jag en helt underbar dag med min pojk, det var bara jag som gällde för honom igår och det är väl inte konstigt när han e med sin mor dag ut o dag in... Men det kändes verkligen helt underbart att vara så uppskattad och att jag har möjligheten att finnas där för honom för det är ingen självklarhet.

Imorgon skall jag träffa min läkare och prata om subetex programmet och när det är aktuellt för mej att läggas in för insättning av medicinen.. Hoppas verkligen att det blir snart för jag behöver den hjälpen.. jag har hållt mej drogfri nu ett tag men det har inte varit en dans på rosor, det har verkligen varit tufft och det är ett evigt kämpande i stort sett varje dag.
Jag känner iallafall att det inte är ett alternativ för mej att använda nu och jag tar en dag i taget, hur dåligt jag än mår en dag så klarar man av 1 enda dag, det gör man. Fast jag vet inte hur hållbart det är att leva så här och om jag skulle klara av att sluta utan hjälp av subetex, I vilket fall som helst så vågar jag inte chansa..

För min del så kan nästa år bara bli bättre, men det beror givetvis på hur jag gör det....
Jag har bestämmt mej för att byta inriktning i mitt arbete, jag har inte kvar mina företag längre för att det helt enkelt inte är bra för mej med den stress som det innebär. Jag hade tänkt att börja studera, jag vet inte vad jag vill göra men börjar jag läsa lite kurser så kommer jag nog snart på nått.

Idag är det nyår och det har alltid varit sån hysteri innan med att fira nyår så det känns riktigt skönt faktiskt att bara ta det lugnt. Vi skall träffas vid 17 och äta lite för att sedan ha ett möte innan vi åker ner till göteborg och går på möte där mellan 23-01. Det ska bli spännande och det brukar tydligen vara mycket folk...

Nu väntar jag på att min pojk skall komma och busa med mej...

Jag får önska ett gott slut och gott nytt år...!!!

7 dagar kvar......

I år blir det  en minst sakt anorlunda nyårskväll, jag hade nämligen tänkt att fira med mina nycktra vänner i Na, vi skall slänga ihop en liten nyårs supé och ha ett möte i ua för att senare på kvällen åka till gbg och fira in det nya året med ett mini konvent....

Men det skall bli skönt när dessa helger är över, det känns att det är lite nära inpå ännu så man är trots allt lite nervös.
Men det kommer att gå bra, Jag har kännt mej rastlös idag och har varit inne och kollat på olika resor haha...
jag får lugna ner mej..... det är så typiskt mej att jag kan verkligen inte ha tråkigt utan måste hela tiden ha något på gång, det här e livet... jag får acceptera att livet är inte alltid roligt utan det är så här alla människor lever...

Ja nä.. nu skall ta på mej för att åka på ett AA möte, lite pirrigt för det är första gången som jag går på ett sådant möte... men det kommer allt att gå bra....... Vi hörs snart!!!

Ha det bra/Magnus 

Jag är ledsen att jag inte har svarat eller hört av mej men jag har det fruktansvärt tungt just nu och jag lovar att jag ringer till er när jag mår bättre... Kram....

Hej...!! jag har legat inne på avgiftning och har därför inte haft möjlighet till att skriva i bloggen.
Jag fick avslag på min ansökan om behandling, men det känns ok ändå, jag skall få gå in i subexon programmet och har även blivit erbjuden en plats på ett öppet boende i min hemkommun, men jag vet inte hur jag ställer mej till det boendet riktigt, jag har ju inte velat haft subetex innan men nu tycker jag att det är skönt att jag har fått komma in i programmet och den nya medicinen subexone skall tydligen vara bättre och änklare att trappa ut..

Jag har varit hemma ca en vecka och har inte riktigt blivit stabil än, jag mår fortfarande dåligt och kämpar varje dag mot suget, men jag är övertygad om att jag kommer att lyckas... och jag skall lämna drogtester i knappt En och En halv månad till och det går ganska snabbt...

Det är möte ikväll, skall dit och ladda upp batterierna och få ny energi att ta mej igeon denna jobbiga period fram tills jag skall läggas in för insättning av medicinen....

Nu ska jag ut till lekplatsen med pojken och gunga lite, det känns bättre idag, det va en ganska omtumlande dag igår med alla dessa telefonsamtal som inte ledde nån vart, men nu är det en ny dag och det skall bli roligt att träffa william.

Jag måste åka och shoppa lite nya kläder oxå för det va en evighet sen, men jag har inte bestämmt mej än om jag skall åka till selma imorgon?? det finns även ett mysigt spa ute på smägen som jag vart på innan och det är oxå helt ok! men det är alltid roligare och åka till något nytt ställe. Den som lever får se.....

I vilket fall som helst så är jag otroligt sugen på att åka iväg någonstans ett par dagar, jag har alltid haft en uppfinnesrikedom när det gället sådana upptåg innan så jag kommer nog på något roligt ställe att besöka. Man kan ju slå två flugor i en smäll och besöka nån när man ändå e ute... jag har en vän som flyttade till malmö i sommras... Kanske skall ringa honom.....

Nu när det är så ruskigt väder ute så är jag lite inne på att åka upp till selma lagerlöf till helgen och koppla av och få sköna behandlingar... jag har aldrig varit där förut men det verkar mysigt när jag va inne och kolla på deras hemsida....

jag har försökt att ringa min vän Martina idag, men hon har nog fullt upp med jobb... jag saknar henne så och skulle verkligen vilja att hon va här hos mej när jag känner mej nere, för hon är den mest underbara människa som finns och hon förstår mej, ja hon är nog den enda som förstår mej, Jag saknar henne så. Tråkigt att vi bor så långt ifrån varandra!!!!

Idag fick jag äntligen fatt på min handläggare på socialen.... När jag berätta för henne att jag sökt henne och lämnat medelande vid flertalet tillfällen för att hon skulle ringa tillbaks till mej, men då påstår hon att hon har ringt, men det har hon inte gjort... Jag frågade henne vad som händer med mej nu när dom gav mej avslag och kunde tillgodose mitt problem hemma, då fick jag till svar att jag inte har ansökt om något än... Ja sa nu skojar du eller, du sa att du skulle skicka en remiss till sjukhuset angående subitex i fredags och ringa mej efteråt, och jag har ringt sjukhuset och du har ju inte gjort detta.... Då sa hon att hon ville ha med en annette som är ansvarig sjuksköterska för subitex, men hallå det sa du inte till mej i onsdags!!! Då frågade jag om hon möjligtvis hade kontaktat den här annette men det hade hon inte mer än att hon hade skickat ett mail. Då böt jag ton läge och fråga va det va för jävla kalle anka verkstad, hur svårt kan det va och lyfta luren och ringa den här människan så jag bad om att få nummret till annette och jag kom fram direkt till henne och fick prata med henne och hon skulle kontakta min handläggare.

Jag ringde även till enhetschefen för sociala frågor hos länsstyrelsen i göteborg och förklara mitt fall och att dom ignorerar en lvm-anmällan som inkommit från överläkaren, och när jag berättade mer ingående vilken drog som var mitt problem och hur många inläggningar jag har haft i år, så blev han bestört och skulle omedelbart ta kontakt med chefen för missbruk i min kommun samt min läkare för att få till en vårdplanering snarast. Han var verkligen bra och han undra hur dom skall kunna tillgodose mitt på problem på hemmaplan mot den missbruksbakgrund som jag har haft. Äntligen någon som lyssnar och framförallt agerar... Tack Håkan!!!


Nu kanske det kan bli lite fart på dom där nere, för det är för jädra trist när man blir bemött på ett arrogant sätt när man försöker diskutera med dom. Det känns som att dom är nöjda att nämnden gick på deras linje och att dom känner sig nöjda med det.....

Idag har jag åter igen jagat min handläggare på socialen för besked om hur dom skall hjälpa mej med sin "hemmaplanslösning" men det går verkligen inte att få tag i dom. Jag blir så frustrerad av att dom inte tar sitt ansvar och sätter in dom åtgärder som dom skall göra. Dom skrev ju som sagt i promarian att jag skulle flytta in i ett särkilt boende där det skulle motsvara ett behandlingshem, men det händer ingenting och dom gör sig oanträffbara.

Ibland undrar jag om det är så här det gåt till " att alla som har med denna myndiget går igenom samma sak som mej??" och om det är så så skall jag strida in i döden för att det måste till en ändring, för dom leker ju faan med människors liv, Det skall inte ta 4 månader för att få en utredning färdig när dom hade alla uppgifter på mej sen första avslaget jag fick i maj, och sen när det kommer in en lvm-anmällan från läkaren och dom dissar den totalt med motivering att jag är villig, Ja det tro fan att jag är villig att sluta med droger, men jag behöver hjälp och det måste vara tjänste fel från chefen på socialen att inte äppna en utredning när en sådan anmällan kommer in. Saken är den oxå att när man kämpar som jag gör och inte mår så bra alltid så är det ganska påfrästande att ta tag i alla dessa bitar med överklagan etc. En Lvm- anmällan i sig är ganska allvarlig och bör tas på fullt allvar men det verkar inte som dom gör det i mitt fall. Och hur lätt är det för en människa som mej och veta alla rättigheter och lagar som finns, så jag få helt enkelt försöka hitta någon som kan hjälpa mej i detta, jag kontakta min kontakt kvinna på det behandlingshemmet som jag var på och hon ska ringa mej imorgon så jag får paragrafer och lagar om vad som gäller när en Lvm- anmällan kommer in till socialen och vad dom har för skyldigheter när en sådan kommer från en läkare...

Jaja.. jag har precis kommit hem jag har varit hemma hos några vänner och kollat på film och nu tänkte jag ta och lägga mej och läsa min bok som är allde

Det ser allt mörkare ut när det gäller min vän Daniel. Nu har han varit försvunnen i 7 veckor och hoppet om att hitta han levande eller att han självmant har dragit sig undan ser allt sämre ut... Idag hade dom det som huvudnyhet i aftonbladet och jag mår så fruktansvärt dåligt utav att läsa vad som stod där, fast jag visste om innehållet tidigare....

Daniel var en sån person som inte visa några känslor utan allt var perfekt på utsidan, men han måste ha mått fruktansvärt dåligt sista året, vi har ju fått ta del av daniels telefon listor och det skrämmande är att han har sms till vägverkets register för att kolla upp bilar och dess ägare och det var ganska många som han hade kollat upp, så han måste ha kännt sig hotad, jag kan bli så frustrerad på mej själv att jag inte märkte något, jag såg ju att han var stressad, men jag tänkte inte mer på det, så här i efterhand så skulle jag frågat ut honom om vad det var som gjorde att han inte mådde bra. Men han pratade gärna inte om sina problem, inte ens för mej som va hans bästa vän, jo en del saker pratde vi givetvis om, men det här var nog nått större som han höll för sig själv......

Jag tänker på dig varje dag Daniel, du kommer alltid finnas i mitt hjärta hur än det här slutar......
Jag hoppas att du har dragit för att starta ett nytt liv men för var dag som går så tvivlar jag mer på det tyvärr....

Love You!!

Lite bakgrund till min frustration mot socialen och handläggningen av mitt ärende.....
Det började i april i år då jag insåg att jag hade ett beroende som jag behövde hjälpmed att ta mej ur, jag ringde runt till olika 12 stegs behandlingshem och fastna för Nämndemansgården i skåne, terapeuften som jag prata med innan inläggningen sa tillmej att jag skulle söka bidragför min behandling, för alla har rätt till det. Men min handläggare sa att dom hade 4 månader på sig att ta ett beslut och det kände jag va helt absurt så jag åkte ner och under tiden så öppnade hon en utredning och när jag kom hem från behandlingen så fick jag beskedet att dom gav mej avslag....

Efter 2 månader hemma så klarade jag inte av att hållamej drogfri utan jag tog återfall, så jag kontakta min hanläggare igen och berättade om mitt problemoch att jag behöver mer hjälp, nu har det gått 3 månader som jag ansökte om mer vård,Min läkare har skickat en lvm anmällan och min mor har ringt och påtalat problemet för henne och hennes chef.Men dom lyssnar inte, så i onsdags förra veckan så hade dom uppe mitt ärende i nämnden och jag fick avslag igen med motiveringen att mitt problem kan tillgodoses på hemmaplan. Tanken från deras sida va att jag skulle flytta in i en drogfri lgh och ha aktiviteter på dagarna, Men nu är det så att det är fullt på det boendet och när jag fråga socialchefen om detta och hur domhade tänkt sig så fick jag till svar att det ordnar sig??? ja det va ju ett flyktigt svar, hur ordnar det sig undra jag,men jag fick till svar att det löser sig, min handläggare lovade att hon skulle faxa en remiss för subitex programmet och att jag skulle få prata med kvinnan som är ansvarig för detta, och hon skulle höra av sig till mej i fredags, jag har sökt henne hela fredagen och hela dagen idag men ej fått tag i varken henne eller hennes chef. Det är faan skandal hur dom har behandlat mej och jag hoppas inte att nån skall få gå igenomsamma sak somjag har fått göra. Om dom ger mej avslag för att dom kan tillgodose det på hemmaplan då får dom fasen ha täckning för det oxå, jag kommer kontakta media i detta ärendet för så här skall det bara inte få gå till.....

Just nu sitter jag med goda vänner    

Jag blir så irreterad på min hanläggare... Hon gör sig oanträffbar och enligt henne så skall mina problem tillgodoses på hemmaplan, Men där är det fullt och någon annan lösning har dom inte föreslagit mej....