Jag hade inte tänkt att blogga om det, men det tar upp all min energi och jag grubblar varje vaken timme på dygnet..
Min bäste vän har varit borta nu i lite över en månad och polisen har inte kommit fram till något spår alls...
Jag har varit på tre förhör hitills och det verkar som att dom famlar i mörkret,,, det är otroligt att en person bara kan försvinna på en gata mitt i stan och mitt på blanka dan utan att någon har sett nånting.....

Jag har växt upp med daniel och vi har umgåtts sen vi var 3 år, jag befinner mej i något slags chock tillstånd, jag kan inte förstå och vill nog inte förstå att han kanske aldrig kommer tillbaks igen.... Jag drömmer nästan varje natt om honom dom få timmar som jag nu sover och kan vakna upp mitt inatten och börja tok ringa på hans telefon i hopp om att någon skall svara....!! Om man bara fick veta eller att dom i värsta fall hittar honom så tror jag faan att det skulle vara skönare på någotvis, för då kan man få ett avslut och börja sörja. Nu går man i ingemans land och tar varje halmstrå man kan få om att han nog kanske har stuckit självmant... Jag kan grubbla ihjäl mej och speciellt på kvällen när jag skall lägga mej, jag finner olika senarion men jag finner inga utvägar i slutänden, det finns inga senarion som går ihop för mej, allt är så jävla skumt och ibland funderar jag om jag verkligen kände honom för det är så många saker som kommer fram och många utav dom kände jag inte till och inte hans syster heller och det var nog vi som kände daniel bäst....

Efter jag kom hem från min behandling i juni så har jag tagit mina återfall för att jag inte kan hantera mina känslor och att smärtan blir för tung och då vill jag fly och det ända sättet jag vet, det är att ta droger, jag kämpar verkligen stenhårt med att stanna kvar i smärtan och försöka hantera den utan att ta droger för jag vet att en är för mycket och tusen aldrig nog och jag får ångest när jag har tagit drogen, ja ni hör själva hur söigt det är....

Så detta kunde ju inte hända olägligare, men allt har ju en mening och gud vill nog utsätta mej för denna prövning.....
Jag hoppas att han även hjälper mej i mitt arbete för att få komma på behandling igen.. Det är så sjukt, jag vill inget hellre än att få tillbaks mitt liv och få kontroll över det igen och det finns säkert många utav er där ute som tänker att det är väl bara att sluta, men det är så jäkla svårt och jag klarar inte av det själv, jag måste få profitionell hjälp!!!

Om det inte blir något utav lvm ansökan innan den 15 nov så har jag möte med nämden, där skall socialsekreteraren ta upp om hon tycker att jag är i behov utav att åka på behandlingshem eller om mitt behov kan tillgodoses på hemmaplan, det som är bra är att jag har möjlighet att vara med på detta möte och att jag även får komma till tals vilket är till min fördel då jag har lätt för att utrycka mej.. så jag håller på att förbereda mej, för jag är ganska säker på att min socialsekreterare kommer att föreslå att dom kan hjälpa mej med sin hemmaplans lösning.....

Jag tycker det är bedrövligt att hon inte lyssnar på mej, jag är villig och jag har en liten pojk som dom bör ta hänsyn till, han vill inte ha en pappa som missbrukar droger.... jag mår så dåligt över att jag inte har funnits där hela tiden för honom och för min flickvän, jag hoppas innerligen att jag får chansen att gottgöra dom och att vi så småning om kan bli en hel familj igen, dom finns där för mej och stöttar mej, och givetvis tar hon avstånd från droger och jag träffar inte dom när jag har använt!!!

Mönstret har varit att jag kämpar och kämpar men sen klarar jag inte längre och så tar jag droger än dag och sen mår jag pyton ett par tre dar, och sen går det bra ett par veckor, men sen kommer det tillbaks och jag får kämpa igen tills det inte går längre..... så det är inte så att jag går på det och håller på ett par dagar utan det är en dag, det är jätte knäppt, jag vet!!!

Nä, nu ska jag lägga mej och läsa en bok och försöka somna, det var väldigt skönt att få skriva av sig lite......

GOD NATT OCH TÄNK PÅ ER TACKSAMHET!!!