Idag skall jag åka ut och fiska makrill med min bror, När jag vakna imorse så hade jag fått ett medelande av en vän där han skrev att han skulle lägga av med drogerna och det blev jag glad av att läsa, jag hoppas att han menar allvar så att vi kan stötta varandra och sen blir det en vän mindre för mej som kan locka en.

Ikväll är det na-möte och det brukar alltid vara bra möten på onsdagar och det är så jävla viktigt för mej att ha dom mötena nu för det känns som jag går på vita knogar och har gjort det ett tag nu... Jag är inne på min 43e dag nu men det känns som det va typ 2 dar sen, det är som att födas på nytt, man kommer i kontakt med känslor som man inte har vart i kontakt med på många många år.. Så fort det har dykt upp ett problem så har man skjutit det på framtiden och det betendet finns kvar hos mej ännu, och det ända sättet som jag vet för att ta bort smärtan det är ju att använda droger. Men jag tror att det är väldigt viktigt att stanna i känslan även när det är svin tungt, Jag har funnit nya vänner på NA och det är jag tacksam för. Med hjälp av dom så skall jag fixa det här, för en beroende kan bäst hjälpa en annan beroende heter det ju och det stämmer så jävla bra. Jag ringde till socialen igår och ville ha hjälp med att lämna up, men det verka ju så jävla svårt tydligen så jag va tvungen att gå på möte med dom först och sen skulle dom göra en utredning om det fanns behov för mej att lämna det, jag vet fan inte om jag ska skratta eller gråta, bara för att jag inte har gått hos dom innan så dom inte känner mej så ska det till en jävla utredning, jag åkte fast för narkotika innehav tidigare i år och då blev jag och min tjej kallade till möte angående våran son, och min tjej visste absolut ingenting så det blen en chock för henne att höra DET. Nu öppna dom ingen utredning för att jag skulle in på behandling och min tjej har aldrig vart i närheten av droger, jag har levt ett dubbelliv i så många år så det kändes givetvist surt för min tjej när allt uppdagades om mej, men det va en verklig befrielse för mej att få berätta för min älskling och mina föräldrar att jag va fast och behövde hjälp. 3 veckor senare så låg jag på avgiftning för vidare transport till skåne på behandling i 29 dar, så här i efterhand så kan jag säga att det va för kort tid, dom tyckte att jag skulle fortsätta till ett halvshus men i och med att jag fick betala själv och det va rätt dyrt, så hade jag inte råd att åka på det i 3 mån, hade nu soc hjälp mej att betala min vistelse så hade jag tagit det direkt, Och jag tror fan att jag skulle behöva åka på det nu oxå för jag känner mej inte särkilt stark.

Nä nu ska jag åka ut med